När Christine kom hem började vi titta på en film. Vi såg "Taken". Ursh vilken hemsk film! Titta inte på den, den får en bara att må dåligt.

-

Nu är det dags att sova i Portland. God morgon Sverige.

Idag känner jag mig bättre, inte deppig längre. Det är svårt att vara inställd på en sak men sedan göra något annat. Men jag antar att jag börjar vänja mig vid tanken nu.

-

Idag har jag tagit hand om flickorna igen. Efter frukost tog jag Linnea till pre-school  och därefter tog jag och Annali en två timmars promenad. Det kändes skönt och det var riktigt härligt höstväder. Vid lunch fick jag återigen kämpa med en trotsig treåring och tillslut fick jag henne att äta, gå på toa och lägga sig för att sova middag. När hon vaknade var hon på ett toppenhumör och hon var världens gladaste och charmigaste flicka – då glömmer man genast allt man hade i tankarna några timmar innan.

-

Nu sitter jag nere i min källare. Vi har ätit middag och nattat barnen och jag sitter och väntar på att Christine ska komma hem för hon åkte över till Melanie som tydligen stukat foten. Jag hoppas allt är bra med henne.

Sagostund innan läggdags.

Annali kör bilen. Henne kan man kalla "Happy baby".

Ursh!! Min bajsfobi har verkligen fått tåla mycket den senaste veckan. Med en pott- tränande treåring och en bebis som just börjat äta riktig mat får man se, känna lukten av och ta reda på mycket otäcka saker. Jag blir så äcklad! Jag antar att det inte finns något annat jag kan göra än att vänja mig, men hur lång tid tar det egentligen…

Klockan är bara 22, men jag är ändå supertrött! Det har varit en tuff dag idag. Jag sov ganska dåligt igår natt så jag kände mig mörbultad redan när jag vaknade. Hela dagen har jag tagit hand om Linnea och Annali. Det är inte lätt att ta hand om en treåring i trotsåldern (som dessutom pratar ett annat språk vilket gör det så mycket svårare att förklara och kompromissa på ett bra sätt) och en sexmånaders baby som skriker för att hennes tänder håller på att växa fram. För det mesta går det bra att ta hand om dem, Annali brukar kunna sysselsätta sig själv och somna ganska snabbt och Linnea brukar kunna sammarbeta, men idag var det inte lika bra. Jag känner mig så hjälplös när jag har gjort allt som jag kan göra för lilla Annali men hon ändå fortsätter att skrika. Jag fick henne dock att sova efter många om och men.

-

Vädret har varit jätte trist idag. Blåsigt och regningt. Jag känner mig lite deppig. Jag antar att det är ganska normalt att känna så ibland, men det blir extra jobbigt när jag inte är hemma med dem jag älskar mest. Jag försöker tänka positivt men det är svårt. Jag tror det är bäst at jag sover lite nu. Jag blir alltid så negativ när jag sovit lite så jag hoppas att jag känner mig bättre till mods imorgon.

Jag och Kathy har haft två underbara dagar i Vancouver D.C Jag visste inte att Vancouver var en sådan vacker stad. Jag älskar de skyhöga husen, de stora parkerna, vattnet som omger staden och de gigantiska bergen som reser sig runt omkring. Det är vackert!

Jag tror att vi lyckades klämma in så mycket sevärdheter det går at besöka på endast två dagar. Vi såg Stanley park, Queen Elisabeth park, Downtown, Gastown, Chinatown, Granville island, byggnaden där the EXPO var 1986, husen som byggs inför vinter OS i vilka tävlingsdeltagarna ska bo i samt en del restauranger och caféer. Det märktes att det är ett OS i staden snart för det byggdes och rustades överallt. Jag antar att de har bråttom nu för idag är det exakt 100 dagar innan allt drar igång. Det var kul att det var 100 dagar innan OS just idag för när vi var och skulle se och ta kort på "Nedräkningsstenen" mitt i staden stod det filmteam och filmade den, och ett av dem kom fram till oss. Så jag och Kathy är har varit på någon Kanadensiskt TV-kanal idag.^^

Vi bodde på ett hotell mitt i Downtown så på morgnarna när vi vaknade gick vi ner på gatan och in till något trevligt fik för att äta frukost. På kvällarna efter att vi ätit middag på någon restaurang, satt vi på rummet och spelade kort.

Jag har haft underbara dagar och jag måste tacka Kathy för allt hon har gjort för mig. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är. Hennes snällhet är enorm och oändlig!

Här bodde vi.

  China TownNedräkning till OS 2010   Downtown   100 dagar kvar.      Kathy och jag äter lunch.  

Utsikt från Stanley park. Visst är de vackert ?

        Totempåle         Gastown  

Imorgon åker jag och Kathy till Kanada. Vi ska ha en liten minisemester i Vanocover. Så jag kommer inte kunna uppdatera bloggen på tre dagar. Nya inlägg kommer på onsdagkväll (torsdagmorgon i Sverige).

-

See ya!!

Idag fick jag följa med familjen till deras kyrka på söndagsgudstjänst. Det låter kanske inte så värst spännande, men det kan jag lova att det var. Det var inte alls som att gå i kyrkan där hemma där det står en präst längst fram och läser ur en bibel och man sjunger några psalmer till orgelmusik. Här var det körsång, allsång, trummor, gospel och jazz.  Den underbara musiken gjorde att det kändes mer som om man var på en konsert än en gudstjänst. Prästerna var roliga de berättade om egna erfarenheter och skämtade och skojjade. Mitt i gudstjänsten fick alla resa på sig och gå runt och skaka hand med varandra och säga ”Peace”.  Det kändes först lite underligt men sedan kändes det riktigt roligt. När alla satt sig igen undrade en av prästerna om det fanns några gäster i församlingen, då fick jag resa på mig och säga i mikrofonen ” My name is Ebba Eriksson and I am from Sweden”. Mina ben kändes lite svaga när jag märkte att alla hade vänt sig åt mitt håll och att jag var tvungen att prata i mikrofon (jag hatar det), men det gick bra. De tyckte att det var häftigt att de hade besök från Sverige och de hälsade mig hjärtligt välkommen. 

Detta var en väldigt trevlig ny upplevelse jag kan samla i mitt upplevelseminne.