Nu ar jag hemma hos Melanie. Vi har precis fatt de 2 smatjejerna att sova en liten stund och lilla bebisen slumrar ocksa. Sa vi sitter och pratar lite har nere. Melanies och Christines bror Kenny var har for en stund  sedan. Det var ganska kul for han hade ingen aning om vem jag var och att jag ens kommit hit. Han fragade om jag bodde i Portalnd och nar jag sa att jag bodde hos Christine och var fran Sverige blev han riktigt forvanat! Nar jag dessutom sa att jag var Monicas dotter och Maggans systerdotter gick det upp ett ljus for honom och han insag varfor han kande igen mig. det var lite lustigt faktiskt.

I morse foljde jag med Christine for att lamna Linnea pa hennes skola. Hon gar i skola 2 ganger i veckan. Efter det borjade jag och Christina pa att fixa nere i mitt rum. Vi satte upp lite fina tyger sa nu ar det

Ikvall ska vi alla till Kathy och ata middag. Det ska bli riktigt trevligt och jag ser verkligen fram imot det.

Nu sitter jag i sängen i min lilla vrå nere i källaren. Det är kallt här! Jag anta att det känns så kalt mest för att jag inte är van vid kyla. Om man har vistats i 35-40 graders värme i 6 veckor är det kanske inte så kostigt att 12-18 grader känns som bitande vinter.  På lördag tror jag att jag och Melanie ska gå och shoppa så att jag kan hitta lite varma kläder.

-

Idag när jag satt vid datorn och skrev lite hörde jag att det var något som lät lite underligt ute i köket.  Christine var på jobbet och Kevin låg och sov med båda barnen så det kunde inte vara någon av dem. Väl ute i köket upptäcker jag att bakdörren står öppen.  Jag tyckte det kändes lite kusligt. Jag stängde dörren igen, men det tog mig inte många sekunder innan jag kom på mig själv med att undra ”Vart är katterna?”. De har två katter här Greys och Kelly, som är innekatter (!). ”Oh no!”. Så jag satte snabbt på mig skor och jacka och begav mig ut på kattjakt. Den första hittade jag ganska snabbt, han satt och stirrade upp i ett träd, men den andra var som bortblåst.  Jag letade på hela baksidan och sprang runt huset- men ingen katt. När jag väl gett upp så tog jag ändå ett varv till och då hörde jag någon jama under en buske och katt nr 2 kikade fram. Åå vilken lättnad!

-

Idag på eftermiddagen var vi över till Melanies hus. Jag och Linnea var där en stund för att Kevin och Christine var på föräldramöte.  Linneas kusin Denali är precis lika söt och charmig som Linnea. De är verkligen underbara små flickor. Linnea är smart och är väldigt lillgammal, vilket jag tycker är så charmigt. Man får ibland intrycket av att det är en liten tant instängd i en 3 årings kropp.  Hon kommer med underbara kommentarer och hon uttrycker sig alltid så vänligt. Denali är hur söt som helst också, hon ser ut som en liten ”Skrållan”. Med sina underbara lockar och söta leende kan hon få vem som helt att bli glad. Hon är ganska högljud och är en riktig tuff tjej.

-

Det känns så bra att vara här i Portland. De är så snälla mot mig och fast jag inte ens varit här i ett dygn ännu så känns det som om jag är en del av familjen. Jag blir så glad av deras vänlighet.   

Ursh vad det ar kallt har! Jag har inte frysit pa en och en halv manad och sa kommer jag hit och mina hander ar alldles vita. Inte har jag nagra klader att ta pa mig heller. Jag hoppas verkligen att jag kan komma ivag och handla nagot varm att ta p[ mig. Jag skulle sa garna vilja ha ett par raggsockor, en varm jacka, ett par jeand och en mysig tjocktroja. Ute blaser det storm och jag inser att jag verkligen det ar h[st. Brr..

-

Det var ganska lustigt igar faktiskt. Da sag jag palmer i Ft.Lauderdale, Florida. Katusar i Phoenix, Arizona och lovtrad i Portland, Oregon.

Hejsan!

Nu sitter jag vid datorn hemma hos Christine och Kevin. Pa tangentbordet finns inte de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet, sa jag hoppas ni forstar vad det star i alla fall.

-

Min flygresa gick bra igar. Det var langt och jobbigt att sitta sa m[nga timmar men det gick bra. I Phoenix fick jag hjalp utav en valdigt snall kvinna att hitta till min gate. Jag vet inte vart jag hade kunnat hamna om utan henne.

-

Framme i Portland mottes jag utav Melanie och Christine pa flygplatsen och de hade gjort en stor skylt dar det stod: Welcome home Ebba. Det var sa himla snallt och det kandes sa underbart bra! Vi akte hem i Melanies bil, som tro det eller ej inte ar automat. Vi pratade om allt mojligt i bilen och jag tycker det kanns lite svart att inte kunna uttrycka mig som jag ar van vid eftersom spraket hindrar mig, men jag forsoker allt jag kan.

-

Christine och Kevin bor i ett underbart vackert litet hus i ett harligt omrade. Jag har min egna lilla vra nere i kalllaren, med en sang, soffa och byra. Christine hade vartit pa IKEA och handlat lite tyger och sant som vi ska hanga upp pa vaggarna for att fa lite mera myskansla. Men jagalskar rummet redan!

-

Idag fick jag sova sa lange jag ville, men vaknade redan klockan 8. Jag antar att det var lite jetlag som spokade. Jag gick upp och motte Christines mamma Kathy som jag traffat forut. Det var sa roligt att se henne igen! Kathy ar en underbar manniska och hela hon utstralar godhet. Jag traffade 3 ariga Linnea som ar en av de sotaste flickorna jag sett. Hon ar sa charmig och det gar inte att fa henne att sluta prata. Jag traffade ocksa Annali som ar en underbar 6 manader gamal bebis. Hon ar verkligen stor! 9 kg bebis! Vi har lekt och last bocker idag. Det har varit toligt, men jag tycker det ar valdigt svart med spraket. Linnea pratar och pratar hela tiden och jag har svart att hanga med i det hon sager. Jag hoppas att det blir lattare om nagra dagar. Just nu sover hon middag, likasa Annali och Kevin. Kathy akte hem for en stund sen sa jag har lite tid for mig sjalv nu. Jag har packat upp min vaska och nu satte jag mig har vid datorn.

-

Ikvall ska Kevin och Christine pa mote och de tar med sig Annali sa jag och Linnea ska over till Melanies. Det ska bli mycket trevligt. Jag ska forsoka komma ihag att knappa mycket kort som jag kan lagga ut.

Något som jag insett efter mina nya erfarenheter är att;

 hur lyxigt, dyrt och fint man än bor och lever så mister det all sin betydelse och värde om man inte får vara med människor man älskar och som älskar en tillbaka.

<3

Johanna och Johan, två personer som ingår i klubben för ”Världens finaste människor”. Med deras godhet, givmildhet och generositet kommer de komma långt här i livet.

I love you!

   Det som grämer mig mest av allt är att Peter nu inte kan komma. Han hade bokat flygbiljetter och resan var klar för att han skulle kunna komma till mig om två veckor. Jag hade sparat ihop en del pengar och tittat ut en massa olika saker vi skulle göra och platser som vi skulle besöka. Det känns hemskt att det nu inte blir av. Jag är så ledsen! Jag var ju inställd på att få se honom igen om bara två veckor och att det nu dröjer minst 6 veckor känns tungt. Det känns tomt i hjärta på något sätt. Jag saknar dig mer än någonsin! Jag vet hur mycket han såg fram i mot att få komma till sol och värmen och att det nu inte blir av måste kännas fruktansvärt tråkigt. Jag är ledsen för allt som har hänt och jag hoppas att allt löser sig på något vis.

-

 Peter, om några år åker du, jag Albin och Johanna på en härlig resa till Florida!

Med risk för att få det att låta som en MTV-gala eller nått liknande så måste jag få tacka några vackra själar:

Det finns några personer som jag måste tacka för deras fantastiska hjälp. Först och främst Johanna som alltid finns vid min sida, som ger hjälp och stöd, som bjuder på underbara och glada stunder och som är en sann vän. Hennes bror Johan som jag inte känt mer än tre dagar men som redan gjort intryck med sin underbra personlighet och godhet. Ett extra stort tack till mamma som hjälper mig med allt jag behöver hjälp med. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon vet vad som ska göras och hon får saker och ting att lösa sig. Jag kan inte beskriva hur mycket jag uppskattar det du gör för mig. Peter som alltid finns för mig och som jag kan dela allt med. Pappa, Nils och mormor - jag känner ert stöd ända hit.