Många kanske tycker att det är kostigt att jag inte far hem till min familj, mina vänner och min fina pojkvän hemma i Sverige, men om jag skulle ha gjort det så känns det som om jag skulle ha förlorat. Jag känner att jag måste genomföra åtminstone tre månader här i USA. Om jag skulle ha åkt hem nu skulle obehag vara den sista känslan jag hade innan jag lämnade landet och det vill jag inte. Istället hoppas jag på att få några härliga upplevelser i Portland och lär känna några människor som jag vet att jag redan älskar.

-

Med risk för att låta religiös tror jag att det finns någon mening med allt som händ och att jag lämnar Ft. Lauderdale och beger mig till Portland.  Kanske var min tid i Florida avklarad och det finns inget mer där för mig att lära eller utvecklas utav. Jag behöver kanske något nytt och få nya utmaningar. Jag vet något som kommer utvecklas i alla fall och det är min engelska. Jag kommer kanske inte kunna prata flytande men jag tror definitivt att jag kommer bli säkrare.

-

Jag tror att det är bättre att ta den svåra vägen istället för att glida genom livet genom den enkla. För att utvecklas måste vi genomgå utmaningar och utmaningar är sådant som ibland kan kännas stort svårt och jobbigt. Jag tror att saker som känns svårt stärker oss som människor Så jag hoppas att detta kommer lade till att jag utvecklas som människa.

-

”Det som inte dödar, det stärker”.

Det har varit några omtumlande timmar och för bara två dagar sedan skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig att jag skulle sitta på ett flygplan bort från Ft. Lauderdale.

-

Jag vet inte riktigt vad jag kan eller vill skriva angående det som hänt de senaste dagarna. Jag kan i alla fall säga att jag inte fick bo kvar hos familjen jag bodde med. Jag har blivit kallad oansvarig, egoistisk och ingenting värd av en man som anser sig vara störst, bäst och vackrast. En man som saknar förmågan att diskutera och resonera men som vet hur man får andra människor att känna sig små och betydelselösa. Jag anser att jag inte gjort något fel, åtminstone inget som kan leda till att man blir hemskickad, och jag ångrar inget av det som hänt.

-

Efter att ha blivit utslängd stod jag med mina resväskor ute på gatan. Jag hoppade på den första buss som kom och åkte hem till Johannas. Där mottogs jag utav henne och hennes bror och de har hela tiden gett mig deras fulla stöd. Igår förmiddag visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag var utan någonstans att bo i ett främmande land. Men tack vare min älskade mammas hjälp bokade vi biljett till Portland i Oregon. Där finns några underbara människor som vill ta emot mig med öppna armar. Det är Christine och Kevin Smith och deras familj. Vi känner dem sedan tidigare eftersom både min mamma och min moster varit barnflickor i deras familj. Jag har träffat dem en gång när de var på besök i Sverige.

-

Jag blev rörd till tårar när jag pratade med Christine på telefon igår. Hon sa att jag var välkommen när jag än ville och att jag fick stanna hur länge jag känner för det. De längtade efter mig och tycker det ska bli kul att jag kommer. Hon sade att de inte gör detta som en tjänst utan för att de ill ha mig där. Sådant värmer i hjärtat.

Idag har jag packat om mina väskor (det fanns ingen tid att vika och organisera igår). Jag tror att min mammas ”packa smart gener” visade sig. Därefter gick jag, Johanna, Johan och Lexie ner på stranden sista gången. Det kändes vemodigt att för sista gången få ligga på stranden i Ft. Lauderdale, att få hoppa i vågorna och att få titta ut över det blå-turkosa havet. Men samtidigt känns det inte som ett avsked - mer som ett ”På återseende”.

Nu är jag uppe bland molnen igen. Inom mig råder en orkan av olika känslor. Allt som hänt kändes overkligt ända tills jag satte mig på planet, så när vi väl skulle starta kom känslorna över mig och därmed tårarna. Jag satt där med tårarna rullandes ner för mina kinder medan jag tittade ner på ett vackert Fort Lauderdale. Det jag tänkte var att långt där nere fanns två av de vackraste människorna jag känner, Johanna och Johan. Det kändes så hemskt att lämna dem.

-

Kvinnan i stolen bredvid började prata med mig. Jag förklarade lite vad som hade hänt och vart jag var på väg. Hon berättade att Portland är en jättefin stad, liten och mysig, och att naturen med bergen, skogarna och kusten är otroligt vacker. Jag ser fram i mot att få se det. Kvinnans bror bor i Malmö så vi hade lite att prata om, jag har fått se en del bilder på hennes dator. Det känns så skönt att få tänka på något annat. Jag sitter har och skriver nu. 

Jag tycker det är så bra att få skriva av sig . Det gör att alla känslor och funderingar faller på plats och det gör dem lättare att hantera.

-

Det känns sorgligt att åka ifrån semesterparadiset Fort Lauderdale. Jag uppskattade verkligen solen och värmen, dessutom hade jag precis hunnit få till en vacker bränna. Nu beger jag mig istället tvärs över landet till ett kallar, regning och ruskigt Portland.  Många kanske tycker jag är knäpp, men jag anser att ett varmt ställe med kalla människor är mindre värt än ett kallt ställe med varma människor.

Det här har varit de märkligaste 24 timmarna jag någonsin varit med om! För ett dygn sen var jag en lycklig flicka som var ute med två mycket fina människor och nu sitter jag, efter en lång och tung dag, med samma två fina människor och tänker på att det är min sista kväll i Florida. Jag blir inte kvar här. Imorgon korsar jag landet och beger mig till Portland, Oregon.

Vi hade en underbart rolig kväll! Först dansade vi loss på en jättefin klubb och sen satt vi på stranden och snackade om allt mellan himmel och jord. Det var verkligen en oförglömlig kväll! Tack så mycket Andersson syskonen!

  Redo för en patrykväll med syskonen Andersson!

Idag har jag legat på straden igen. Det var mycket skönt! Det är en helt annan stämning ute nu på helgen än vad det är på veckorna. Nu är det mycke mer folk ute. Människor har picknick på stranden, spelar musik från bärbara högtalare, kastar bollar i vattnet, åker runt på jet-ski mm. Det är verkligen roligt! 

-

Nu tänkte jag gå in för att prata en sväng med min älskade Peter, men han verkar ha annat för sig. Så jag går väl ut igen då.

-

Ikväll hoppas jag att jag, Johan och Johanna hittar nått roligt ställe att gå ut på. Vi får se vad som händer!

-

Take care!

Igår var jag och Johanna och dansade Lindý igen. Det var riktigt skojigt! Det är kul att träffa lite folk och få träna på sin knagliga engelska. Dessutom är det ju inte helt fel att få dansa av sig till lite 30-talsmusik heller. :) Härligt att få prata av sig med bästis Johanna också:) Tänk vad man har mycket att prata om när man inte har setts på fyra dagar!

-

Imorgon kommer Johannas bror Johan hit. Det ska bli roligt!

-

Idag har jag tvättat alla fönster i lägenheten igen. Det är ett tufft jobb! Fönstren är gigantiska och när man tar utsidan så har man en stekande sol och 40 grades värme. It´s so hot! Men arbetet blev lite lättare tack vare min ipod och p3-dokumentärer. :)

Nu ska jag sova! God natt!