Hjälp! Imorgon åker vi!

Jag trodde att det skulle gå fint att säga hejdå till alla här hemma, men igår upptäkte jag att det var supersvårt! Igår hade vi avslutningsmiddag hos pappa. Det var jag, Nils, Peter och pappa- vi hade så himla trevligt. Då vi skulle åka därifrån blev jag väldigt sentimental och tårarna strömmade. Jag vet att det inte är speciellt lång tid som jag ska vara borta - 3 månader. Men samtidigt har jag aldrig varit borta så länge. Det är nu jag verkligen ska få lära mig att ta hand om mig själv- det ska bli spännande och lite läskigt.

Mormor och morfar var här idag och åt middag. Det var mycket trevligt. Det var väldigt svårt att säga heldå till dem också, och tårarna var mycket nära. Jag fick 1000 kr i avskedspressent av dem, plus ett packet våtservetter så att jag inte ska få svininfluensa.. De tänker på allt!

Om det var så här svårt att säga hejdå tiill pappa, mormor och morfar hur ska det då bli när jag tvingas säga hejdå till Peter. Jag vet inte hur jag ska klara det. <3

I övermorgon åker vi! - och resfebern har kommit krypande.

Just nu håller jag på att packa för fullt, det är mycket som ska med. Jag som inte brukar kunna stänga resväskan när jag packar för en veckas resa, hur ska jag då kunna packa för flera månader?! Tur att jag bara behöver packa ner sommarkläderna.

Jag fick ett mail från Svante idag (han jag ska bo hos) och han bifogde en bild på deras lägenhet - mycket imponerande! Det ser ut som ett hotell med pool och alldeles vid stranden :) Det ska bli så spännande att få se det på riktigt!

Varje dag förundras jag över att alla amerikaner är så himla trevliga. Varje gång man möter någon säger de: ”Hey, how are you?”, ”Good morning”, ”Have a nice day” eller nått liknande. Så fort man behöver hjälp är det någon vid ens sida som är villig att hjälpa, man behöver inte ens fråga efter hjälp de kommer ändå. När Pilla inte fick igång bilen när hon hade lämnat Jr på dagis kom det genast två pappor fram för att hjälpa henne.  Den ena hämtade startkablar och den andra öppnade motorhuven.  Skulle det hända i Sverige? Nej jag tror inte det. Där hade Pilla fått ringa hem och be om hjälp så att någon kunde komma och hjälpa till eller försiktigt fått fråga någon om hjälp.  Idag fick inte jag igång vattenslangen här ute på terrassen, då kom det genast fram en man som håller på att bygga på poolen och hjälpte mig. I affärerna står det alltid folk som hjälper en att packa kassarna och har man många kassar frågar de om de ska hjälpa till att lasta in i bilen.  

Till en början tyckte jag att det kändes påträngande att det är så många okända som stannar och pratar, man undrar ”Vad fan vill han egentligen?”.  Men sen upptäckte jag att de inte vill något annat än att vara lite trevliga och snälla. Jag tycker om det, jag blir glad av trevliga människor.  Varför är det inte så i Sverige? Vi borde hälsa mer, småprata med folk vi inte känner och fråga om vi kan hjälpa människor som ser ut att ha det besvärligt. Det är inte så svårt och det kan göra många människor glada.

Have a nice day!

Här är klockan 07.14 och hemma 14.14 För lite över en timme steg jag upp och duschade sedan hjälpte jag Pilla med frukosten. Junior vaknade och var jätteglad, vi åt frukost alla fyra och sen borstade han sina tänder, men när det var dags att sätta på sig skoluniformen var det tvärvägran. Han ville inte gå till skolan. Vi förskökte övertala honom på alla sätt, men det gick inte. Så han blir hemma idag. Nu ska vi ut och göra en massa "tråkiga"  (gå i affärer) så att Junior kanske ångrar sig och känner att han hellre vill till skolan och leka.