Efter en flera timmar intensivt tentaplugg kände jag att det var dags att låta kroppen arbeta lika intensivt. Och ATT den fick göra! Kände för att ställa mig på löpbandet. Drämma av några km sådär. I mitt eget tempo. Lunka på. Ta det som det kommer. När jag cyklade till IKSU var målet att springa för att få tankarna på annat håll. Inte prestera. Bara springa. Men som så många gånger tidigare så tar ju min järnskalle vid. Då visste jag inte att dey följande träningspasset skulle leda till två nya PB. Ett på 5 km och ett på 10 km. 

Började med intervaller. 200 m i 12 km/h och sedan 500 m i 14 km/h. Uppe i 4,5 km spurtade jag och detta resulterade i tiden: 22.57 (5.04 km) Bildbevis! 

 
Vid denna tidpunkt var jag beredd att hoppa av bandet. Att klå mitt personbästa på halvmilen, som tidigare låg på 24.30, var enormt roligt. Jag fick en kick. En kick som fick mig att fortsätta stäcka ut benen. Jag lunkade på i tempot 10 km/h i 1 km. Trött och svettig. Ökade till 12 km/h. 

Att springa på löpband är ju förädiskt, egentligen. Medan jag springer ser jag på tiden och distansen och räknar ut vilken tid jag kan komma in på om jag håller det här tempot. Om jag höjer lite kan jag få den här tiden. Om jag höjer lite till.... Så gick tankarna. Och när jag insåg att om jag fortsätter hålla 12 km/h tempo kommer jag få mil-tiden 50 minuter bestämde jag mig för att köra på för fullt. Bestämde att jag inte fick sänka tempot. Bara höja. Körde intervaller igen. Något kortare den här gången. 400 högt och 200 i 12 km/h. Att 12 km/h är mitt vilotempo hade jag inte kunnat tro för ett år sedan. 

Koncentrerade mig på låtarna i öronen. Min nya spellista gjorde susen. Räknade distansen. 7 km var tungt. Vid 8 km var min enda tanke: bara två km kvar! Det fixar jag. Den sista km var bara vilja! Shit, vilken känsla när kilometrarna blev tvåsiffrigt! Bildbevis!

Sådär, det var mitt träningspass i mikroskopiskt små bitar. Analyserat. Tidigare personbästa på milen är 52.12 Det var på tjejmilen. Nu i gymmet på IKSU är mitt PB 48.32 Inte illa! Mitt nyårslöfte var att springa milen under 50 (http://ebbasdagbok.bloggplatsen.se/2013/01/10/9290075-2013-blir-ett-bra-ar/). 21/2 var det avklarat. Jag satte det målet för att ha något att träna mot under våren för att satsa på Blodomloppet i maj. Nu är det löftet avverkat. Vågar man satsa på 45? Ahh, känns väl tufft. Fast det är väl så, man ska satsa på det som känns nästan omöjligt! Nytt mål: milen under 45! 

Sådär, nu ska bara "Gröna Fasan" öppnas och sen är det plugg hela dagen. Idag ska allt falla på plats och de sista detaljerna ska nötas in!