Jag har ett starkt minne av sommaren 1994. Det var en stor tromb som gick genom lilla staden Bollnäs. Vår familj var ute i sommarstugan och jag minns så väl hur läskigt jag tyckte det var. Jag låg på golvet och grät av rädsla för att något träd skulle falla över oss eller att hela huset skulle flyga iväg. Utanför regnade det från alla håll och kanter, vinden ven in genom fönsterglasen, blixtarna slog ned utan uppehåll och det var ett konstant öronbedövande muller. Den stormen var ingenting mot för ovädret som drar förbi mitt fönster nu…

-

Regnet står inte som spön i backen – det forsar ned som ett vattenfall.  Åskan mullrar inte - dundrar och smäller som ett krigsanfall med bomber och automatvapen. Blixtarna blänker inte till – de bländar ögonen och lyser upp hela staden. Jag känner i fötterna hur åskan skallrar i golvet. Jag ensam här hemma för Pilla och Svante har åkt för att hämta Junior. De kan inte åka den vanliga vägen eftersom vägen längs strandpromenaden är avstängd. Jag brukar inte tycka det är otäckt med oväder, jag brukar tycka det är ganska mysigt, men det här är ändå lite väl extremt. Till och med jag känner hur ett stänk av obehag löper genom ryggraden.  Nu ska jag lägga mig under täcket tills de kommer hem igen.