Det var fruktansvärt jobbigt att säga hejdå till min Amerikanska familj igår kväll. Vi hade ett stort följe till flygplatsen: Christine, Linnea, Annali, Melanie, Denali, Kathy och John.  Tårarna bara sprutade ut på mig och jag kunde inte göra nått för att hindra dem. Jag har haft det så himla bra de här månaderna tillsammans med dem. De tog emot mig som en familjemedlem från första stund. Jag har haft så roligt och jag har fått vara med om så mycket.  Extra sorgligt blir det eftersom jag inte vet när jag får se dem igen och barnen kommer kanske vara mycket större då. Med barn går tiden så fort.  Linnea var så söt och tröstade mig med att vi kommer kunna prata på Skype och att de kommer och hälsar på om några månader. Hon sa också att jag kan komma och hälsa på när jag vill – jag önskar att det var så enkelt.

Fler tårar kom på planet när jag tänkte på de härliga människorna jag har fått lära känna och hur det slet i mitt hjärta när jag såg dem stå tillsammans på andra sidan säkerhetsspärrarna. De vinkade, slängde kyssar och hade tårar strilande nerför kinderna a. Då var jag nära att springa tillbaka och lova dem att stanna. De var så söta, min amerikanska familj.

Å, jag kommer sakna dem så mycket! Portland har fått en stor plats i mitt hjärta.

   Hela gänget följde oss till flygplatsen. Där blev det svåra avsked.

Om dryga 9 timmar lämnar jag huset på 35th place - För den här gången.

Det kommer bli en lång natt. Vi flyger vid midnatt och kommer frm till Fort Lauderdale runt 10 på förmiddagen. Vi hoppas kunna slumra lite på planen, dock har vi ett byte vid 4 på morgonen så det kan bli en tuff natt. Vi får ta igen lite sömn på Floridas beach.

För några månader sedan bara visste jag knappt hur man höll i en baby, ännu mindre hur man matade eller bytte blöja. Sedan hamnade jag här med en 6 månaders bäbis i knät och en 3-åring runt omkring och överallt. Jag måste erkänna att jag i början tänkte ”Jag kommer inte stå ut en dag till”. Det var svårt att förstå vad lilla Annali behövde då hon grät och jag tyckte jag gjort allt jag kunde göra och att handskas med en flicka i trotsåldern leder till huvudvärk och gråa hår. Det svåraste var att vara på flera ställen samtidigt. Båda dessa flickor behöver 100 % uppmärksamhet och enligt alla matematiska beräkningar jag hittills gjort är det omöjligt att som ensam ge dem detta.

Jag minns en dag då jag var helt gråtfärdig. Jag stod och bytte blöja på en nerbajsad Annali (för mig är det helt omöjligt att förstå hur man kan få bajs upp till nacken när man har blöja på sig) medan Linnea råkade kissa på sig. Det gick några timmar och sen bajsade Linnea i byxan och sen hörde jag en av katterna spy på mattan. Då var jag redo att åka hem!

Den kvällen minns jag hur jag hade Annali i knät medan jag läste en bok för Linnea. Annali somnade i min famn och Linnea lutade sitt huvud mot min axel och på ett enda ögonblick var allt förlåtet och den hela jobbiga dagen bortglömd.  Snabbare än någon hinner säga ”Blöja”.

Jag har haft så många sådana gyllene stunder tillsammans med dessa små flickor att det väger över alla blöjbyten, utspilld mjölk, pottbesök, utbrott och envishet. Faktum är att det överväger allt.  Ett skratt från Annali och man smälter på fläcken och Linneas alla kloka ord gör att hjärtat växer. Det är så roligt att se hur de båda har utvecklats så mycket på bara 3,5 månad. Annali var en tandlös liten bäbis som just lärt sig sitta upp när jag kom, nu har hon sex tänder, kan gå om hon håller i soffan, äter mat och igår sa hon ”Ebba”(”eller ebbaebbaebbaebba”). Linnea har alltid varit en duktig flicka, men jag har märkt att hon lärt sig så mycket nytt sedan jag kom, många nya ord, att räkna längre och att läsa mer.

Jag tänker på när Linnea kom ner till mitt rum bara för att hon ville säga att hon älskade mig. Hur underbart är inte det? Eller när jag skulle få en god natt puss och det slutade med att hon gav varenda kroppsdel en puss. Hur vi har lekt och tokat för att få lunchen att vara roligare än vad den är. Hur vi har vandrat tillsammans med lunchboxen i hand på väg till skolan.

Jag tänker på hur härligt det känns att ha en sovande Annali i min famn. Hur kittlande hennes skratt låter. Hennes första tappra kryptag och hennes förvånande min då man stoppar mat i hennes mun.

Denali är också en flicka jag kommer sakna otroligt mycket. Jag kommer sakna hennes otroliga spontanitet, hennes stora ögon och ljuvliga lockar. Jag minns vilket gallskrik hon gav ifrån sig då vi träffade Santa på Macys, hur hon flög upp i min famn då jultomten kom in i huset på julafton, hennes otroliga uppträdande på Swedish dance, hennes lustiga uttal av Ebba som låter mer som ”Ejba”.  Jag har en favoritkommentar som hon säger ganska ofta ”Ejba, I need you!”

Det kommer bli otroligt svårt att lämna dem här om några timmar. Även om jag kommer se dom fler gånger om några år så är det ändå inte samma sak, barn växer så otroligt snabbt. Jag får vara glad att jag fick vara delaktig i av deras liv under de här få månaderna. Jag kommer sakna dem!

Här kommer lite bilder som visar att jag, utan att tro på det själv, faktiskt har lärt mig att bli barnpiga.

Att hålla i 3 små barn samtidigt och försöka få med dem på kort är lättare sagt än gjort. Det här kortet borde jag få en medalj för.

Läsa böcker har vi gjort väldigt mycket de senaste månaderna. Flickorna älskar det. Här läser jag och Denali "Petson och Findus"

  Tjejerna älskar att busa.   Att ha en liten bäbis sovandes på magen är en av de fridfullaste stunderna som finns.

Att byta bjöja var från början pest och pina för mig. Jag fattade inte hur jag skulle klara av det! Nu är det ok.

Att potträna en treåring är inte det roligaste, men Linnea har blivit så mycket bättre på att gå på potta sen jag kom så nu stör det mig inte längre. Här läser vi en bok medan Linnea sitter på sin Grod-potta.

  Är jag en riktig barnpiga nu? Jag kan byta blöja, jag kan potträna en 3-åring, jag kan få en bäbis att sova, jag kan få en envis 3-åring att göra det jag vill (för det mesa) och jag vet hur man spänner på sig en barnsele.