Bloggen återkommer inom kort. Jag har fullt upp med att träffa en massa folk,umgås med min familj, pussa på Peter, njuta av vinter-Sverige, packa upp.

Snart kommer jag lägga energi på bloggen igen. Då ska den få lite ny form och så ska inriktningen bli lite annorlunda - den kan ju inte fortsätta ha "äventyr i USA" som huvudtema. Men a´jag lovar att den kommer bli lika intressant och spännande som tidigare! 

Äntligen, frukost med Bregott, fil, hårdbröd och God morgon-juice.

Jag tror inte att min första dag hemma kunde ha blivit bättre. Jag vaknade vid sidan av den finaste pojken jag vet, jag åt en härlig frukost (bollnäsfil!) tillsammans med Peter, pappa och Nils och på eftermiddagen åkte vi ut till Görtsbo. Vilken vinter vi har! Vår sommarstuga syntes knappt av all snö. Snön gick långt upp på väggarna och hängde långt ner från taken, träden var snövita och isen låg tjock. Vilket vackert land vi lever i! Vi tog en promenad tillsammans med våra grannar Göran och Karin. En underbar promenad. Sedan åkte vi lite skoter på isen, det var så sjukt roligt! Snabbt snabbt gick det. När vi var lagom frusna om tår och näsor gick vi in och fikade lite och drack varm oboy. Mysfaktorn var på topp!

På kvällen var det en fin konsert i kyrkan och Peter var med och dansade så jag, pappa och Peter föräldrar åkte dit och njöt av god sång och bra dansnummer. Konserten var tillägnad en flicka som hette Veronika och dog i leukemi när hon var 13 år. Det var väldigt vackert och sorgligt. Tårarna trillade när de höll tal. Mycket fint gjort.

  Promenad i Vinterlandet

Tok-Peter

Vilken vacker vinter vi har!

     På svensk mark igen!

En glad Ebba och en tårögt pappa.

Min flygresa till Sverige gick bra. Den var lång, men uthärdlig. Jag hade tur och fick  tre säten för mig själv under långflygningen över Atlanten. Så jag kunde sträcka ut mig ordentligt.

På Arlanda möttes jag utav en mycket tårögd pappa och min älskade lillebror. Det var en obeskrivlig känsla att se dem igen. Helt underbart!

Jag var rejält trött efter att ha rest i ett dygn så när vi väl kom hem tog jag en snabb dusch och somnade sedan klockan 18. Två timmar senare kände jag att jag inte var ensam i sängen, någon annan låg där bredvid mig! Jag utbrast ”Vem är du?”, men sekunden efter insåg jag att det bara fanns en person som det kunde vara. Det var in älskade Peter! Så många känslor rusade genom kroppen och jag kände mig så lycklig. Efter att bara ha kunnat se varandra på Skype var det fantastiskt att återigen få känna han doft, dra mina fingrar genom hans hår och att se honom djupt i ögonen.

Vi fyra hade myskväll med tacos. Helt perfekt. Det var så härligt att sitta och prata med dem igen. Bara umgås och berätta om allt som har hänt, både för mig och för dem.