Något som jag insett efter mina nya erfarenheter är att;

 hur lyxigt, dyrt och fint man än bor och lever så mister det all sin betydelse och värde om man inte får vara med människor man älskar och som älskar en tillbaka.

<3

Johanna och Johan, två personer som ingår i klubben för ”Världens finaste människor”. Med deras godhet, givmildhet och generositet kommer de komma långt här i livet.

I love you!

   Det som grämer mig mest av allt är att Peter nu inte kan komma. Han hade bokat flygbiljetter och resan var klar för att han skulle kunna komma till mig om två veckor. Jag hade sparat ihop en del pengar och tittat ut en massa olika saker vi skulle göra och platser som vi skulle besöka. Det känns hemskt att det nu inte blir av. Jag är så ledsen! Jag var ju inställd på att få se honom igen om bara två veckor och att det nu dröjer minst 6 veckor känns tungt. Det känns tomt i hjärta på något sätt. Jag saknar dig mer än någonsin! Jag vet hur mycket han såg fram i mot att få komma till sol och värmen och att det nu inte blir av måste kännas fruktansvärt tråkigt. Jag är ledsen för allt som har hänt och jag hoppas att allt löser sig på något vis.

-

 Peter, om några år åker du, jag Albin och Johanna på en härlig resa till Florida!

Med risk för att få det att låta som en MTV-gala eller nått liknande så måste jag få tacka några vackra själar:

Det finns några personer som jag måste tacka för deras fantastiska hjälp. Först och främst Johanna som alltid finns vid min sida, som ger hjälp och stöd, som bjuder på underbara och glada stunder och som är en sann vän. Hennes bror Johan som jag inte känt mer än tre dagar men som redan gjort intryck med sin underbra personlighet och godhet. Ett extra stort tack till mamma som hjälper mig med allt jag behöver hjälp med. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon vet vad som ska göras och hon får saker och ting att lösa sig. Jag kan inte beskriva hur mycket jag uppskattar det du gör för mig. Peter som alltid finns för mig och som jag kan dela allt med. Pappa, Nils och mormor - jag känner ert stöd ända hit.

Många kanske tycker att det är kostigt att jag inte far hem till min familj, mina vänner och min fina pojkvän hemma i Sverige, men om jag skulle ha gjort det så känns det som om jag skulle ha förlorat. Jag känner att jag måste genomföra åtminstone tre månader här i USA. Om jag skulle ha åkt hem nu skulle obehag vara den sista känslan jag hade innan jag lämnade landet och det vill jag inte. Istället hoppas jag på att få några härliga upplevelser i Portland och lär känna några människor som jag vet att jag redan älskar.

-

Med risk för att låta religiös tror jag att det finns någon mening med allt som händ och att jag lämnar Ft. Lauderdale och beger mig till Portland.  Kanske var min tid i Florida avklarad och det finns inget mer där för mig att lära eller utvecklas utav. Jag behöver kanske något nytt och få nya utmaningar. Jag vet något som kommer utvecklas i alla fall och det är min engelska. Jag kommer kanske inte kunna prata flytande men jag tror definitivt att jag kommer bli säkrare.

-

Jag tror att det är bättre att ta den svåra vägen istället för att glida genom livet genom den enkla. För att utvecklas måste vi genomgå utmaningar och utmaningar är sådant som ibland kan kännas stort svårt och jobbigt. Jag tror att saker som känns svårt stärker oss som människor Så jag hoppas att detta kommer lade till att jag utvecklas som människa.

-

”Det som inte dödar, det stärker”.

Det har varit några omtumlande timmar och för bara två dagar sedan skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig att jag skulle sitta på ett flygplan bort från Ft. Lauderdale.

-

Jag vet inte riktigt vad jag kan eller vill skriva angående det som hänt de senaste dagarna. Jag kan i alla fall säga att jag inte fick bo kvar hos familjen jag bodde med. Jag har blivit kallad oansvarig, egoistisk och ingenting värd av en man som anser sig vara störst, bäst och vackrast. En man som saknar förmågan att diskutera och resonera men som vet hur man får andra människor att känna sig små och betydelselösa. Jag anser att jag inte gjort något fel, åtminstone inget som kan leda till att man blir hemskickad, och jag ångrar inget av det som hänt.

-

Efter att ha blivit utslängd stod jag med mina resväskor ute på gatan. Jag hoppade på den första buss som kom och åkte hem till Johannas. Där mottogs jag utav henne och hennes bror och de har hela tiden gett mig deras fulla stöd. Igår förmiddag visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag var utan någonstans att bo i ett främmande land. Men tack vare min älskade mammas hjälp bokade vi biljett till Portland i Oregon. Där finns några underbara människor som vill ta emot mig med öppna armar. Det är Christine och Kevin Smith och deras familj. Vi känner dem sedan tidigare eftersom både min mamma och min moster varit barnflickor i deras familj. Jag har träffat dem en gång när de var på besök i Sverige.

-

Jag blev rörd till tårar när jag pratade med Christine på telefon igår. Hon sa att jag var välkommen när jag än ville och att jag fick stanna hur länge jag känner för det. De längtade efter mig och tycker det ska bli kul att jag kommer. Hon sade att de inte gör detta som en tjänst utan för att de ill ha mig där. Sådant värmer i hjärtat.

Idag har jag packat om mina väskor (det fanns ingen tid att vika och organisera igår). Jag tror att min mammas ”packa smart gener” visade sig. Därefter gick jag, Johanna, Johan och Lexie ner på stranden sista gången. Det kändes vemodigt att för sista gången få ligga på stranden i Ft. Lauderdale, att få hoppa i vågorna och att få titta ut över det blå-turkosa havet. Men samtidigt känns det inte som ett avsked - mer som ett ”På återseende”.

Nu är jag uppe bland molnen igen. Inom mig råder en orkan av olika känslor. Allt som hänt kändes overkligt ända tills jag satte mig på planet, så när vi väl skulle starta kom känslorna över mig och därmed tårarna. Jag satt där med tårarna rullandes ner för mina kinder medan jag tittade ner på ett vackert Fort Lauderdale. Det jag tänkte var att långt där nere fanns två av de vackraste människorna jag känner, Johanna och Johan. Det kändes så hemskt att lämna dem.

-

Kvinnan i stolen bredvid började prata med mig. Jag förklarade lite vad som hade hänt och vart jag var på väg. Hon berättade att Portland är en jättefin stad, liten och mysig, och att naturen med bergen, skogarna och kusten är otroligt vacker. Jag ser fram i mot att få se det. Kvinnans bror bor i Malmö så vi hade lite att prata om, jag har fått se en del bilder på hennes dator. Det känns så skönt att få tänka på något annat. Jag sitter har och skriver nu. 

Jag tycker det är så bra att få skriva av sig . Det gör att alla känslor och funderingar faller på plats och det gör dem lättare att hantera.

-

Det känns sorgligt att åka ifrån semesterparadiset Fort Lauderdale. Jag uppskattade verkligen solen och värmen, dessutom hade jag precis hunnit få till en vacker bränna. Nu beger jag mig istället tvärs över landet till ett kallar, regning och ruskigt Portland.  Många kanske tycker jag är knäpp, men jag anser att ett varmt ställe med kalla människor är mindre värt än ett kallt ställe med varma människor.