Nu ar vi tillbaka fran beachen. Vi har haft det  fantastiskt, roligt, harligt, trevligt och helt underbart! Vi bodde i ett stort hus med en fantastisk havsutsikt. Vadret var kanske inte det basta ( men det ar sant vader man kan vantar sig har i januari), men medans vinden piskade och regnet oste myste vi inne med god mat, spel, bocker och en massa trevliga stunder. 

Jag har en massa fina bilder fran helgen och jag har sa mycket att beratta, men just nu ar jag hemma hos Kathy och John tillsammans med mamma och mormor och vi ska precis paborja ett spel domino sa jag tror att bloggen far vanta tills imorgonkvall. Sorry!

Ha det toppen alla!! 

Så är de äntligen här: min mamma och min mormor.

 Jag har känt mig så hemsk och taskig hela dagen för jag har inte känt mig riktigt glad. Det borde ju ha spritt i hela mig och jag borde ha varit hyper exalterad, men det var jag inte. Jag har nu insett att jag inte riktigt fattade att de skulle komma. Det är som om jag lever i en värld här och de i en helt annan.  Men när jag såg dem på flygplatsen och fick krama om dem och känna att det verkligen var dem (inte någon taskig dataskärmsbild från Skype) insåg jag att det faktiskt var på riktigt. Då kom tårarna, då kom glädjen och lyckan.

Eftersom de ankom senare än vad som var beräknat blev det ett litet kvällsfika här hemma tillsammans med Kathy och John, vi och mamma och mormor.  Det var så mysigt och härligt. Det blev lite rörigt i huvudet för mig ett tag med mixen av språk, jag blandade engelska och svenska hej vilt. Linnea var verkligen hyperaktiv ikväll. Hon var alldeles för uppspelt och övertrött. Hon sprang omkring som en galning, sjöng ”Räven raskar över isen”, gav oss leksaker, dansade och snackade och snackade och snackade. Det blev lite för mycket för henne.  Hon är tvungen att springa, dans och hoppa som en tok, för annars kanske hon skulle somna…

Imorgon tar jag hand om flickor på förmiddagen men på eftermiddagen åker vi till Beachen. Det ska bli så fantastiskt. Vi ska dit hela högen: Jag, Kevin, Christine, Linnea, Annali, Melanie, Denali, Kathy, John, mamma och mormor. Vi ska bo i ett stort hus och vi blir borta tills på måndag. Vi ska bara umgås, gå promenader, äta gott, spela spel och ha trevligt (Engelskan har ett bra ord för det vilket är ”hang out”, som jag inte hittar någon bra översättning till). Så detta betyder att jag inte kommer kunna blogga på 4 dagar. Jag återkommer på tisdag med en massa fina bilder och en många härliga berättelser! Ta hand om er alla!

Så här glada var de, trots att de haft en mycket lång resdag.

Sitter här spänd av förväntan. Snart kommer dom!

Mamma och Mormor missade sitt plan i Chicago eftersom planet från Arland var försent 1,5 timme. Så istället för att komma klockan 17.12 kommer de nu 19.59 Så det blir lite mera väntan, längtan, bita på naglarna.

Oj oj vad dagarna går snabbt! Den 13 januari. Jag kan inte fatta det!!

I morgon är det den 14e och då är alltså dagen som mamma och mormor kommer hit. Känns nästan lite som julafton på nått vis. Inte så konstigt kanske, jag har ju inte träffat dem på 5 månader. Det ska bli fantastiskt att se dem igen. Jag ringde nyss och pratade med mamma. Klockan är 6 på morgonen hemma och de stod redo med resväskorna i hallen för att ge sig iväg till Arlanda. Jag såg på flygplatsens hemsida att deras flyg är försenat 1 timme och 25 minuter. Inte bra. Vi hoppas att det inte leder till några större problem.  Om allt går enligt beräkningarna kommer vi stå och ta emot dem på Portlands flygplats imorgon 17.12

Idag har jag tagit hand om en skrikig bäbis och en gnällig treåring – man kan ju inte vara på topp varje dag.  Trots detta gick det bra. Jag tror att mina erfarenheter har fått mitt tålamod att förlängas, vilket är positivt. Mellan barnpassning har jag hunnit med att tvätta och städa och att prata lite med Peter och Bea på Skype (dagens höjdpunkt?).

Imorgon blir det tjejdag igen. Ebba, Annali och Linnea på nya hyss. Jag ska dock försöka göra allt som står i min makt för att det här nystädade huset inte ska inta krigszons-status tills imorgon eftermiddag – vore ju trevligt om damerna kunde mötas av ett fräscht hus.  

18 månader

är en lång tid

om man tänker efter,

1,5 år

verkar ännu längre,

men

tillsammans

med dig

flyger tiden iväg.

Tillsammans

med dig

sjunger fåglarna.

Tillsammans

med dig

kan jag vara mig själv.

Tillsmanns med dig

är jag lycklig.

Ebba älskar sin Peter

Hade en lustig konversation med L idag:

Linnea tar ut boken ”Good night Stories” från bokhyllan och vill att jag ska läsa den för henne.

Linnea:    Can you read ”Good night Mr Moon” for me, please

Ebba:      Yes, but that´s  not “Good night Mr Moon”, that´s “Good night Stories”

Linnea:     No it´s “Good night Mr Moon”

Ebba:       No it´s “Good night Stories”

Linnea:    “Good night Mr Moon”

Ebba:      “Good night Stories”

Linnea:    “Good night Mr Moon”

Ebba:      Ok, it´s “Good night Mr Moon”

Linnea:    No Ebba, you´re wrong. It´s “Good night Stories”

Svar på tal?

Idag tog jag hand om två flickor på förmiddagen och fram till klockan två. Vi pysslade med lite allt möjligt. Sedan kom Christine hem och jag tog chansen att gå ut och gå en sväng. Jag får ångest när jag tänker på hur många kilo jag gått upp under de här månaderna. Det är inte kul. För lite motion och för mycket dålig mat. Jag längtar tills att få komma hem och äta ”riktig” mat igen och komma igång med träningen. Ska bli sååå skönt och jag känner mig sjukt motiverad!

På kvällen blev det ett ytterligare pass av barnpassning. Kevin och Christine hade möte så jag blev ensam med flickorna L och A. Vi tittade på Cinderella och läste en massa böcker.

Imorgon tror jag inte att det kommer hända så värst mycket. Jag tar hand om flickorna hela dagen. Hoppas att vi hittar på nått kul. På torsdag kommer mamma och mormor – Längtar!

Jag måste erkänna att jag känner mig lite rädd för att komma hem igen. Jag kommer hem full av upplevelser och erfarenheter men utan någon plan över vad som ska hända härnäst. Vad kommer hända när jag kommer hem? Vad ska jag syssla med? Själv har jag ingen aning. Borde kanske börja plugga eller jobba. Men vart och vad? Min framtid står öppen och oviss. Känns som om jag borde ta vara på det här och göra nått bra utav det, men hur ska jag veta vad som är det bästa? Jag önskar att jag hade en dröm eller att min resa gett mig insikt i vad jag helst av allt vill göra, men så är det inte.

Vad ska jag göra medan alla andra är upptagna med sina liv? Jag kan inte hjälpa att jag känner mig rädd för att komma hem som en arbetslös student.